Addictlife

Senaste inläggen

Av anonym narkoman - 17 november 2013 15:59

Jag tror att jag mår lite bättre idag. Jag vet inte, vill inte riktigt känna efter. Har iallafall fått prata med min man på telefon idag och det var uppskattat. Vi pratar mycket om hur det ska bli när han muckar, hur vi ska undvika att hamna i samma situation som förra gången. Han måste söka hjälp så att han inte börjar knarka igen. För då är jag där igen också, och vise versa.


Jp frågade om vi får gå på möten och det får vi. Jag går helst på NA men går ibland på AA också. Det är behändigt med AA's lunchmöten t.ex


Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer. känner mig ganska tom faktiskt.


får väl försöka klämma ur mig fler rader nästa gång. Todiloo

Av anonym narkoman - 15 november 2013 21:09

Hej mina vänner. Nu var det ett tag sedan igen.


Jag har varit inne i en svacka. Deppar ihop totalt. På behandlingen har dom som regel att man måste ringa och sjukskriva sig varje dag som man är hemma. Jag ringde första dagen och sa att jag var sjuk, men sen dagarna efter ville jag inte ens kliva upp ur sängen. Jag ville inte ringa och ljuga och säga att jag var sjuk, och jag ville inte säga att jag var deprimerad heller för det skulle dom inte acceptera som sjukskrivning.


Resultatet blev att jag bröt mot reglerna eftersom jag stanna hemma på boendet utan att sjukskriva mig. Vilket slutade med att jag blev avvisad från behandlingen. Jag är alltså inte välkommen där längre. Jag vill göra det här mycket tydligt. Jag har INTE tagit droger eller druckit. Jag är utskriven pga regelbrott. Vilket jag tar fullt ansvar för, jag vet att jag gjorde fel.


Jag är ju dömd till övervakning och har föreskrifter om att göra behandling. Och jag missade mötet med kriminalvården igår och då vart det ett jävla liv om det också. Det började pratas om att gå upp i nämnden och ordet fängelse nämndes ett par gånger.


Sen vart det snack om att jag inte skulle få bo kvar på boendet eftersom jag blev utskriven från behandlingen. Att jag inte tagit droger spelar ingen roll tydligen. Men min soc tyckte det lät som en jävligt dålig idé. Hon vill inte se mig på gatan igen.


Soc har iallafall skickat en remiss om att jag ska få komma tillbaka till behandlingen och det beslutas på tisdag, då får jag min dom, och då ska jag även meddela för kriminalvården hur det blir för mig. Jag blir kvar på boendet sålänge.


Och här kommer det bästa av allt! Jag fick lämna urinprov idag på boendet. Vi står och pratar om hur mycket jag hatar tradolan och att jag aldrig i mitt liv skulle ta det igen, det var flera år sedan sist. Jag hatar tradolan.

Och då visar stickan positivt på tradolan! Jag höll på att svimma. Vafan är det som händer??


Som tur är var det just den personalen som skrev ut mig härifrån sist, och hon känner mig. Hon tror på mig när jag säger att jag inte tagit nåt. Vi trodde allvarligt att det var fel på stickan. Fick lämna ett till urinprov som också var positivt. Hela jävla världen rasade omrking mig. Kommer jag bli utskriven nu? Hur fan kan det här hända?


Jag satt och pratade med tjejerna här om urinprovet och hur sjukt det är att det var positivt. Och då säger en tjej här som äter samma medicin som mig att Venlafaxin ger utslag på tradolan. Det har hänt henne flera gånger.


Personalen ringer ett samtal, jag vet inte vart, och får bekräftat att det är nån jävla molekyl som är samma i de båda medicinerna och att det kan ge det där utslaget. Så då bestämmer vi oss för att ta ytterligare ett urinprov för att skicka på verifiering. Så jag börjar hinka vatten, flera jävla liter för att jag kunde bara kissa några droppar på dom andra proverna, och när jag väl lyckas klämma ur mig en skvätt för verifieringen så har jag druckit för mycket vatten och det är för utspätt!


Så nu ska jag lämna ETT TILL prov imorgonbitti då det förhoppningsvis inte är lika utspätt. Alltså 4 prover på typ 12 timmar. Helt jävla sjukt. Vafan är det som händer?????


Vilken jävla soppa alltså. Som ett jävla konsekvensklot som börja rulla för att jag skippa och ringa in och sjukanmäla mig, sen bara drog det iväg och allt annat skit lades på.


Men jag tänker inte ge mig. Jag tänker slåss för det här. Jag vet att jag inte tagit några droger och blir jag utskriven för något jag inte gjort så kommer jag börja knarka direkt. Det är ingen frågan om saken. Om jag ändå blir utskriven för att dom tror att jag knarkar så kan jag väl lika gärna göra det. typ.


Men trotts allt detta så börjar jag må bättre igen. Gnistan tänds i mig när jag har nåt att kämpa för. Mitt i allt jävla helvete så kommer kämparglöden sakta tillbaka. Jag kan inte säga att jag mår bra än, men jag mår bättre iallafall.


Och jag måste ju klämma in lite goda nyheter också. Jag har fått lägenhet! Nästan på ett års dagen då jag blev hemlös fick jag lägenheten. Helt sinnesjukt! Känns så jävla bra!

Tänk om jag hade vetat då när jag lämnade min sista lägenhet att det skulle ta ett helt jävla år innan jag fick ett hem igen. Då hade jag tagit livet av mig direkt. Jag hade typ tänkt mig en månad, max.


Skönt att få skriva av sig lite. Det här skriver jag hela tiden, men jag ska försöka skriva oftare, det lättar lite på trycket.


Och tack för kommentarerna! Ni är underbara <3

Av anonym narkoman - 25 oktober 2013 07:35

Först av allt måste jag bara säga tack till JP som skrev en jättefin kommentar till mig. Det värmde verkligen!


Saker och ting börjar hända med mig nu. Jag har fått en ny medicin som jag börjar må skitbra på. Den heter Venlafaxin och det är noradrenalin och serotonin i den och det är precis vad jag behöver. Det känns som att alla lösa trådar i hjärnan börjar finna varann.


Igår pratade jag med E's mamma och fick adressen till anstalten där han sitter så jag kan skriva brev. Så fort vi hade avslutat samtalet gick jag in på rummet och började skriva. Sen bröt jag ihop.. Vi hade städdag här på boendet och när jag skulle hämta damsugaren så kände jag panikångesten komma. Jag skynda mig in på närmsta toalett och släckte lampan, for ihop på golvet och bara grät och grät. Allt kom samtidigt. E som sitter inne, min bästa vän som tog livet av sig, vad jag har gjort mot familjen. Det bara regna över mig.


Jag har känt trycket länge nu, men tårarna vill inte komma. Jag är helt avstängd fast ändå känner jag allt. Jag önskar att jag kunde gråta ordentligt. Inte ens igår när jag grät fick jag den där tillfredställande känslan som man får när man har gråtit ordentligt och släppt på trycket. Jag lixom "torr-gråter" det kommer inga tårar men jag gråter ändå. Det är svårt att förklara.


Jag är inne på 4de veckan på behandlingen, och om ett par dagar har jag varit drogfri i 2 månader. Det känns att jag börjar bli människa.


Me nu måste jag springa till bussen!

Av anonym narkoman - 13 oktober 2013 09:37

Ja nu var det ett tag sen jag skrev igen. Jag är kvar på kvinnoboendet och har börjat behandlingen. Det går väl hyffsat eftersom jag fortfarande är kvar här. Jag lyckades göra min första hela vecka på öppenvården och det känns bra. Men segt som fan. 10 veckor kvar "bara".....


I fredags körde jag E till häktet på saltvik. Den här gången fick jag iallafall säga hejdå. Jag trodde jag skulle börja grina som en dåre, det satt i halsen och ville ut men det kom ingenting. Jag har blandade känslor inför detta. Det är skönt att han sitter där han sitter, och jag kan fokusera på mig själv. Men å andra sidan är det jättejobbigt. Jag tänker på honom mer nu när han sitter än när han var ute. Nu har jag inte längre möjligheten att träffa honom och prata med honom när jag vill.


Men inget ont som inte har nått gott med sig, åtminståne så hoppas jag det. Jag söker lägenhet varje dag och jag ska be morsan hjälpa mig att sätta ut en "önskar hyra" annons på blocket. Jag måste ha lägenhet när han muckar, det finns inget alternativ. Vägrar låta honom komma ut på gatan och hela denna karusell börjar om igen.


Jag vet att oddsen är emot oss. Jag vet att risken är stor att det blir som förra gången. Men blir det så så blir det så. Vi är överlevare. Både jag och E borde egentligen vara döda hundra gånger om, men vi har slagit oddsen om och om igen och överlevt. Det finns en anledning att vi lever och att vi har varandra. Det är jag helt övertygad om. Jag kan se en framtid för oss, men det är en lång väg dit och snesteg får man nog räkna med.


Vi har kört lifestory's på behandlingen i veckan. Jag började med min och det tog en och en halv timme. Det var flera stycken som började gråta. Sett utifrån så är min historia fruktansvärt tragisk och hemsk, men det finns även ljuspunkter och det (dom sa) lyser igenom är min styrka och att jag är en överlevare ut i fingerspetsarna. Alla människor har styrkan innom sig, men man vet inte hur stark man är förens man inte har något annat val än att vara stark.


Jag vill dela med mig av det jag har lärt mig, inte bara till missbrukare utan till alla som har det kämpigt. Jag är absolut ingen förebild eller så, men jag har överlevt och jag vill visa att det går att ta sig igenom även det fruktansvärdaste av det fruktansvärda. Vi är alla överlevare, men de flesta av oss har ännu inte hamnat i den situation då vi måste vara starka och överleva. När man väl hamnar där så tror man inte man kommer klara sig, och man kanske lider fruktansvärt och kämpar med näbbar o klor mot en övermäktig motståndare, men vi överlever. Vi ser tillbaka och tänker "hur fan klarade jag det" men vi gjorde det.


Har ni några frågor till mig förästen? Shoot.

Av anonym narkoman - 9 oktober 2013 19:46

Nu är jag inne på andra halvan av behandlingen och det går bra. Jag körde min lifestory igår och det har väckt väldigt mycket känslor hos mig. Särskillt mycket om mitt ex J som misshandlade och torterade mig i mer än ett år. Han är en stor del av min historia och det hatar jag. Sen så har min rumskompis som jag för övrigt tycker väldigt mycket om umgåtts med honom under sommaren. Hon har samma uppfattning som mig; att han är helt jävla störd i huvudet. Imorrse på bussen visade hon en film på honom och en bild, det började bokstavligen knastra bakom pannbenet på mig och sen kom det här fruktansvärda hatet. Jag har inte och har aldrig haft en känsla, en längtan så stark i hela mitt liv som mitt hat för honom och min önskan att se den mannen drunkna i sitt eget blod.


Så länge den mannen lever är mitt liv inte fullbordat. Jag kommer aldrig bli fri förens jag står över hans grav och skrattar.



Av anonym narkoman - 27 september 2013 08:00

Idag har jag varit drogfri i 30 dagar. Kom på det helt av en slump. den 26 augusti for jag in på avgiftning, och jag tog min sista spruta den morgonen. Det var 31 dagar sen, helt otroligt!


Lite nervös är jag, för det var här jag snubblade och trampade snett sist. Det händer nånting med mig vid en månaders tröskeln. Jag har inte sovit ett skit inatt, till och med sämre än jag gjorde under avgftningen. Jag vet inte vad det beror på, men jag bär nog på väldigt mycket. Har svårt att lätta på trycket, så det kommer under natten när jag vrider mig bland svettiga lakan.


Nu är det inte lång tid kvar tills gubben ska in på kåken. Det gör ont som fan, men jag vet att det är oundvikligt. Jag är livrädd för att bli utskriven alldeless innan eller under hans fängelsevistelse. Tanken på att vara där ute ensam och honom innanför murarna gör mig kallsvettig. Han skulle fan inte klara det. hans enda trygghet just nu är att jag har det bra. Och jag vill bara samma sak för honom. Visst kåken är väl inte det roligaste stället att vara på men han har åtminståne tak över huvudet och mat på bordet. samma som jag.


På måndag börjar jag behandlingen. Hur känns det? Jo det känns lite både och. Jag klarade knappt av första veckan sist, men jag tror det beror på att jag umgicks bara med en tjej som triggade mitt drogsug. Eller vi triggade varandra och prata bara om knark hela dagarna. På fredan första veckan tog jag återfall. Så det ligger i bakhuvudet men å andra sidan har jag väldigt starka trygga kvinnor runt omkring mig den här gången. Jag får ta hjälp av dom.


Nä nu ska jag kila till bussen, jag går en "före-behandlingen-grupp" nu som är 2½ timme varannan dag, och det är bra att ha nåt att göra. För att sitta här på kvinnoboendet hela dagarna gör en tamefan vansinnig!

Av anonym narkoman - 24 september 2013 18:28

Jag har underbara kvinnor runt omkring mig. Dom bryr sig på riktigt, och det är jävlar annamma i dom. Det går inte att smita undan.. Jag har haft problem med smärta runt brösten och på vänster sida vid dom nedersta revbenen länge nu. Och vi har pratat om att jag måste gå till läkaren och kolla det, jaja säger jag, och smiter undan. Jag hatar läkare!


Idag tvingade dom mig att ringa, och jag fick en tid idag redan. Ingen möjlighet att ångra sig. Så jag gick dit, var där länge också och gick igenom alla symptom och tog blodprover. Dom stack sönder mig för att jag har typ inga vener kvar. Men iallafall, det jag skulle komma till var att min vårdcentral ligger naturligtvis där jag bodde sist innan jag vart hemlös. Bara några hundra meter därifrån, och jag måste hoppa av på "min" busshållplats alldeless brevid huset jag bodde i. Det var tungt. SÅ JÄVLA TUNGT. Jag fick ett sånt sug i magen att bara "gå hem". Jag ville hem!! Hem till MIN lägenhet där det nu bor någon annan jävel. i MITT hem.


Det är svårt att acceptera det som hände. Jag har varit hemlös i ett år nu ganska precis. Hur fan kunde jag låta det här hända? Jag är HEMLÖS. 24 år och hemlös. Ångest.........


Det kom några tårar för en stund sen, men bara lite. Jag har inte gråtit på jag vét inte hur länge.. En tjej här sa till mig att jag är en överlevare, och det är jag. Det går inte att känna efter när man måste vandra på gatan och leta sovplats. Det går inte att tycka synd om sig själv eller lätta på trycket. Knarka för att överleva, känslokall för att orka. Det är så det är. ALDRIG känna efter, då går man under.


Jag var och tittade till min pojkvän innan jag for till vårdcentralen. Det låg sprutor med lösningar i överallt och han drack öl till frukost. Jag var bara där en liten stund, han var så trött att jag knappt fick någon kontakt. Men det gick bra. Det var som att komma hem, det där är ju min miljö. Jag vet att jag absolut inte borde göra så, för nästa gång kanske jag tar den där jävla sprutan och trycker i mig. Men den här gången gick det bra, och jag är stolt över mig själv för det. Jag fixade det. Jag vill inte tillbaka till den där jävla pundarkvarten. Nej tack!


Visst att det är pissjobbigt och astråkigt att vara där på kvinnoboendet och vara drogfri. Men jag har tak över huvudet och mat på bordet. Ni kan inte föreställa er hur värdefullt det är för mig. Jag har kastat bort det en gång förut och jag tänker inte sabba det den här gången. Nu är det färdigt med misären. Nu ska jag skaffa ett hem och LEVA. Jag måste försöka iallafall. Annars dör jag.


Som ni vet har jag inget problem med döden. Jag är inte rädd för att dö. Men jag måste tänka på mina anhöriga. Allt kan inte bara handla om mig hela tiden. Jag är skyldig dom att försöka allt jag kan att rätta till misstagen jag gjort. Det är dom helt klart värda.



Av anonym narkoman - 22 september 2013 08:37

Godmorgon världen. Jag vet inte hur jag mår riktigt. Känns som att jag bär på en stor sorg, och det gör jag väl också. Dels för mina vänner som gått vidare, och sen för drogen. Hur fruktansvärt dåligt jag än mått i missbruket så är det ändå min sjukdom, och jag måste påminna mig själv om att det är okej o känna sånna känslor.


Jag kommer ofta på mig själv med att fantisera om att ta en överdos och bara glida bort. Varför inte fantisera om att bara ta drogen? Nä jag fantiserar om att dö. Kanske för att jag nånstans vet att om det kommer till den punkten att jag är på väg att börja knarka igen, så har jag bara ett val. Jag kommer dö vilket fall som helst.


Usch vad omotiverad jag känner mig att skriva.. Jag är så bitter på morgonen. Igår skulle jag ha träffat min gubbe, men det vart så sent så det blir väl idag istället. Jag vill gärna träffa han så mycket som möjligt nu innan han åker in i fängelse igen. Det är en annan sak jag tänker mycket på. Kommer historien att upprepa sig? Kan jag göra nåt annorlunda den här gången?


Ni som varit med ett tag nu vet ju att han satt inne medans jag var drogfri för två år sedan. Han satt 8 månader, och när han kom ut fick han ingen behandling och började knarka och dricka igen. Det tog 6 månader för mig att följa efter, men jag klev på jag också. Den här gången ska han in 4 månader, vilket inte är så lång tid (vi har som sagt varit ifrån varann mycket längre än så) men jag tänker på vad som kommer hända när han kommer hem. Nu är det precis samma som då, jag klev in i behandling innan han åkte in i fängelse. Jag blev drogfri och sen kommer han hem och får ingen hjälp. Jag vill inte att det ska bli så den här gången. Men om det blir så tänker jag inte vänta 6 månader innan jag kliver på, det kommer smälla till direkt.


Jag har väl räknat ut att jag kommer vara klar med mina 12 veckors behandling när han muckar. Jag kommer göra vad som krävs, jag kommer göra behandlingen helhjärtat. (hoppas jag) och sen kommer jag ligga på soc ännu mer än vad jag gjorde sist. Såhär får det bara inte gå till en gång till. Begriper dom inte det? Jag är livrädd för att göra nåt misstag medans han sitter inne så jag måste vara därute hemlös och ensam igen. Det klarar jag inte, också är det snart vinter också. Därför tänker jag göra allt jag kan för att det inte ska bli så. Jag kan inte kliva ut medans han sitter inne och förmodligen också dö på kuppen. Jag kan inte göra så mot honom. Han måste få en chans innan jag ger upp.


Nä nu ska jag avrunda här, jag känner att jag försvinner in i mina egna tankar. Jag ska inte gå händelserna i förväg.

Skapa flashcards